Jag vill bara sitta och skriva till dig.

Men jag vet inte vad jag skulle kunna skriva.

Det finns så mycket, men ändå så lite ord.

Det var några ord du lovade att hålla,

" Jag älskar dig"

Du lovade, men du ljög.

Sen dess har jag aldrig trott på de orden.

Aldrig.

Inte fören nu.

Du får mig att att känna något, 

något jag aldrig kännt förr.

Om jag kunde,

skulle jag stoppa tiden,

så skulle jag ha gjort det.

Jag skulle ha stannat när du hållde om mig.

Jag skulle se om det här verkligen var värt att chansa på.

För jag vågar inte ta några risker.

Risken att bli sårad igen.

Jag orkar inte riva ner mina murar igen,

för att sedan vara stark nog att orka bygga upp dem igen.

Jag tror inte på orden " För alltid"

Jag är omgiven av motsattsen, omöjligt.

Men sedan finns det dem som tror på det omöjliga.

Det omöjliga är som ett mirakel.

Ett mirakel är en oväntad eller 

uppseendeväckande händelse som ofta är

övernaturligt.

Så om du tror på spöken, häxor och troll,

tror du då också på mirakel.

Tror du på mirakel tror du då också att det omöjliga kan bli möjligt.

Tror du på omöjligheten tror du på orden 

FÖR ALLTID.

Så innan du säger orden " För alltid",

fråga dig själv om du igentligen tror på det

övernaturliga.

Om jag kunde,

skulle jag tro, bara för att få ha dig när mig,

för alltid

.