Jag kom på en sak.

Att vara 15år är liksom en bland ålder.

Man vet liksom inte om man är vuxen eller barn.

Man vill vara den dära ansvarsfulla personen,

den som klarar allt på engen hand.

Den som vill visa föräldrarna att man faktiskt klarar sig hemma hela dagen om man är sjuk.

Eller bara vara den som betalar själv, den nya as coola tröjan alla har.

Kanske är det så att vi växer upp lite för snabbt?

För, ändå fast vi vill allt det där så känns allt så främmande.

Man  vill fortfarande hålla om mammas hand när man ska gå till tandkläkaren.

Man vill fortfarande ha en godnatt kram inann man somnar.

Man vill liksom fortfarande känna sig älskad, på ett sätt som man bara kan känna genom att vara barn igen.

Jag tror att det är som att slänga sig ut på djupt vatten.

Man vill hoppa, fast man vill ändå att mamma eller pappa ska stå där och ta imot en.

Det är så männsikor funkar.

Man vill vara säker, alltid.

Oavsett vad det är så vill man känna sig säker.

Likadant är det om man räcker upp handen i skolan.

Man vill bara svara på sånt man är riktigt hundra på.

annars vågar man ändå inte helt säkert kolla man man har rätt.

Är det för att vi är rädda för andras åsikter?

Eller är det för att vi bara är sånna?

Jag vet inte.

Men det spelar ingen roll.

Är man säker, så spelar det ingen roll hur.

Alla är olika, vi borde respektera det också.

Vill man ha med sin mamma till tandläkaren, så får man det.

Vill man betala den där super duper coola tröjan, så får man det.

Bara det känns rätt, säkert och bra för en själv.

Sen struntar jag fullständigt i hur andra regerar på det.

Jag vill vara fri som en fågel.